Bröllop i Saudiarabien – ”Tusen och en natt…”

Ett utdrag ur min bok ”Torsdagsmarknad”…

Datum för det stundande bröllopet mellan Mohammad och Norah spikades och den oundvikliga dagen infann sig med raska steg. Både Anna-Maria och jag var inbjudna till festen. Enligt sed festar män och kvinnor åtskilda, de håller sin ”möhippa” respektive ”svensexa” för sig, i olika lokaler. Kvinnorna skulle ha sin fest i en flickskola vilken låg innanför militärbasen. Tack vare Kung Faisals favorithustru kan saudiarabiska flickor numera få sin behövliga skolgång. I den här skolan undervisades elever i åldrarna mellan 6 och 15 år dagtid. Och männen skulle ha sin galeja i en annan lokal avskilt från skolan. Och eftersom vi var portförbjudna från männens festligheter känner jag inte till hur de firade. Jag kan bara gissa och dra vissa slutsatser. Min kollega Abdullah berättade för mig att männen passar på att samlas för att dricka mintte, röka vattenpipa, berätta historier för varandra och ha så kallat ha manligt snack, det vill säga allmänt skryt och skrän. Avslutningsvis går de ut på gården för att dansa i ring och med sina jaktgevär skjuter de skarpt mot skyn. Ibland dansar männen en traditionell vapendans som har anor från nomadfolket, där dolken symboliserar manlig styrka. Det skall tydligen vara mycket väsen och vrål när männen festar, medan kvinnorna ägnar sig åt att visa upp sig för varandra och tävla i såväl i klädsel som i dans.
Bröllopspar i Saudiarabien

Bröllop i Khamis Mushayt (Saudiarabien)

En stor skara festklädda kvinnor höljda i pråliga smycken har redan samlats i gymnastiksalen. Deras glitter vittnar om att de är nouveux riches. Tack vare inkomsterna från det svarta guldet har de nu råd att klä upp sig i kreationer från de franska och italienska modehusen. Anna-Maria samt vårt sällskap står och ser simpla ut i våra hemmasydda kläder. Gymnastiksalen är rymlig och till brudens ära skall här dansas i extas hela natten. Vem kommer att ha den dyrbaraste och glansigaste klänningen på sig, och vems fötter kommer att koras som bäst på dansgolvet? Kvinnor klär upp sig för kvinnor och ikväll kommer vi att vittna om ett slags uppträdande inför en kräsen publik. Vi ser några lediga platser vid en långbänk och vi slår oss resolut ned. Lyxig parfym blandas med mustiga rökelser. Mohammads mamma går omkring med en rökelsehållare och låter kvinnorna inandas musk, myrra och sandelträd. Dofterna hänger tungt inne i lokalen. Det känns kvalmigt och ibland är det svårt att andas. Gymnastiksalen är fylld till sista plats. Men bruden lyser med sin frånvaro. Hemma i hennes egen sovgemak håller några kvinnor på och klär upp henne i brudstyrsel och förbereda henne inför nattens förväntelser. Bruden är väntad att komma till festen lite senare.

Vi sitter på obekväma och låga långbänkar av trä. De påminner mig om dem vi hade i vår gymnastiksal när jag gick i skolan. Bänkarna är uppradade trappstegsvis lik en amfiteater och de bildar en ring i mitten. Dansen har ännu inte börjat, men vi gissar att endast tre kan uppträda samtidigt. Två beduinkvinnor i gröna kläder med guldbroderier träder in i ringen. De sätter sig ned i skräddarställning och börjar slå takten, den ena på tamburin och den andra på trumma. Deras snabba hennafärgade fingrar framkallar medryckande och rytmiska toner. Kvinnornas guldörhängen dinglar i rörelserna. Publiken tystnar inte. Tvärtom, den blir allt mer högljudd. Särskilt när första paret öppnar dansen. Musiken kan uppfattas lite entonigt, men efter ett tag faller man i en slags trans. Varje fiber och nerv i kroppen vibrerar i takt med musiken. Jag översköljs av en brinnande lust att få röra på mig. Bänken känns träig och jag försöker enträget få Anna-Maria att dansa med mig. Men hon vägrar ganska bestämt. Hon säger att hon minsann inte tänkte göra bort sig inför bröllopsgästerna och synnerhet inte inför sin fars kollegor.

Snart nog får mina arbetskamrater se hur jag otåligt vrider mig från min plats. Träflisorna tycks tränga sig igenom tyget. Jag vill gärna dansa inför en färgglad, festklädd och fascinerande publik. Claire slår vad om att jag aldrig kommer våga ta steget fullt ut. Och bara för att hon säger så, känner jag mig tvingad att motbevisa henne. Jag ser mig omkring för att hitta lämplig danspartner. En ung arabisk kvinna sitter snett framför mig och Anna-Maria. Under största delen av kvällen hade hon tittat nyfiket på oss och hon hade lett ödmjukt i ett försök att få kontakt. Anna-Maria och jag har vårt blonda hårsvall nedsläppt och jag kan förstå att vi är för henne är två exotiska exemplar. Arabiskans tänder är överdragna med guld. Och varje gång hon ler blottar hon sin rikedom. Ett bra kap om jag hade varit saudier, viskar jag i Anna-Marias öra och hon skrattar åt mitt skämt. Mina kollegor börjar samla ihop pengar när de ser mig samspråka med den unga kvinnan. Hon förstår lite engelska och hon tackar hänfört ja när jag bjuder upp henne till dans. Dansgolvet blir ledigt och hon pekar ivrigt och uppmanande att vi måste skynda oss dit innan några andra hinner före oss. Alla verkar angelägna att få röra på sig ikväll. Vi får kliva över bänkarna och snart står vi i centrum. Jag ber henne leda mig eftersom jag inte känner till dansstegen. Då börjar min danspartner rytmiskt dansa före mig och jag försöker efterhärma hennes danssteg. Vi dansar i små täta steg, fot framför fot, och vi går runt, runt i ringen, i takt med trumslagen. Fotarbetet är ganska okomplicerat men händer och armar måste ”tala”. Jag får låna en skir scarf. Hon visar mig hur jag skall göra. Hon ömsom ”viftar bort flugor” med den, ömsom förför hon publiken genom att titta genom det genomskinliga stoftet. Jag skall göra likadant med min lila schal. Och runt omkring oss tjuter publiken av förtjusning. Tungor dallrar mot gommarna som vibrerande kyrkoklockor. Meningen är att få åhörarna att överösa oss med sedlar för gott uppträdande. Visst är det onaturligt att dansa inför hundratals uppjagade kvinnor men musiken är berusande. Som tornados i ett stekande ökenlandskap virvlar vi runt i allt snabbare takt. Min kaftan i orange chiffong och arabiskans silverfärgade klänning med lila och ljusgröna inslag smälter samman och de blir som slickande eldsflammor.

Samma känsla av extas jag erfarit en gång tidigare. Det var hemma hos Dr Haddad då han höll öppet hus med arabisk mat och musik. Jag dansade tillsammans med en grupp människor när någon plötsligt knöt en Ghuttra runt mina höfter och jag försvann under några minuter in i en annan dimension. Dr Haddad kanske hade hypnotiserat mig, vem vet. Jag minns bara hur berusad jag hade varit efteråt. Inte av sprit, snarare hade musiken förtrollat mig. Man sade att jag hade sparkat undan några flaskor på ett bord och dansat ovanpå. Men just den sekvensen var helt utraderat ur mitt minne. Ännu idag tror jag att man bara hittade på, eller? Nu kommer regnet av pengar och släcker glödet. Kvinnorna har rest sig upp från sina bänkar och de slänger sedlar över våra huvuden. Musiken tystnar tvärt. Våra pannor glänser av svettpärlor och vi försöker hämta andan. Beduinkvinnorna håvar raskt in de skrynkliga och svettiga sedlarna och lägger dem i trumman. Kvinnoskratt och pladder fyller rummet. Jag återgår till min plats och lägger märke till mina kollegors upphetsade kinder.

Lokalen känns klibbigt varm och påträngande.

Ännu idag vet jag vad pengarna hade för syfte. Utgjorde de kollekt till brudkistan eller provision till musikanterna? I vilket fall som helst så var det en annorlunda upplevelse att få ha dansat på ett arabiskt bröllop.

Efter flera timmars dansande är det dags för krubb, eller ”Goat Grab” som vi säger på ett skämtsamt sätt. Ni kommer att förstå varför om en liten stund. Bruden hålls fortfarande undangömd från festligheterna. Mohammads mamma går förbi men jag lyckas få tag i hennes klänningsärm. Anna-Maria och jag frågar henne ivrigt när vi skulle få äran att se bruden. Men istället för att avge ett svar viftar hon med armarna mot sig. ”Tale-tale” säger hon och bjuder oss in till den stora skolsalen där man i är i full färd med att servera festmaten. Menyn består av den sedvanliga maträtten Kapsa, vilken består av stora bitar lammkött tillagade i mörkbrunt ris i stora mått. Flera jättelika fat av melerad metall fyllda med mat ställs fram på golvet. Doften från kött och kryddat ris är övermäktig. De festklädda kvinnorna glömmer plötsligt bort sin etikett. Tyvärr kan pengar endast köpa välstånd, men de kan inte dölja ens bakgrund. Elegans till trots, damernas manér avslöjar att de kommer från enklare bakgrund. Slarvigt sitter de på golvet och med nävarna tar de för sig av den rykande maten. Händerna måste vara hårdhudade då man varken använder egen tallrik eller bestick. Från hand till mun äter de genom att forma högra handen till en sked. Riset fastnar i deras maffiga guldringar på fingrarna. I hopen av ätande kvinnor får vi syn på våra arbetskollegor. De verkar ha tagit till sig seden. Vi noterar att även de sitter och leker grävskopa med maten. Kvinnorna fläckar ned sina finkläder och matbitar faller av brickorna och hamnar helt fräckt på golvet. Anna-Maria och jag rynkar på näsan och känner avsmak. Doften och synen av maten mättar oss och vi har plötsligt tappat aptiten.

Anna-Maria och jag vänder oss om och tackar Mohammads mamma ödmjukt för inbjudan. ”Vi är proppmätta” och medan vi gnuggar våra magar med våra händer ler tacksamt. Helt övertygad om att vi verkligen hade ätit innan vi gick hemifrån ler hon tillbaka. Därefter hänvisas vi till skolans trädgård där vi istället för mat får var sitt glas sött te smaksatt med mintblad. Luften här ute känns befriande. Anna-Maria och jag tycker att det var skönt att komma ut i den blomdoftande trädgården, bort från osande mat, och glupska gäster. Jasminbuskarna står i full blom och vi hör syrsorna i nattens mörker. Under månljuset kan vi sitta i lugn och ro i väntan på att bruden skulle visas upp. En miniscen prydd av mängder med blommor och julgransbelysning har byggts i ena delen av trädgården och två stolar har tidigare ställts fram i blickfånget. En för bruden och en för brudgummen. Mohammads mamma har låtit oss sitta mitt framför podiet där brud och brudgum så småningom kommer att förenas. En stor gobeläng täcker kulissen. Den förställer ett hav pilgrimer samlade kring Kabastenen.

Snart nog fylls trädgården av mätta och belåtna kvinnor. Alla pratar i mun på varandra och man kan se matresterna ligga kvar mellan deras tänder. Matoset har fastnat i fibrerna på kläderna och återigen får vi känna lukten av gammal mat fylla luften. Anna-Maria och jag kan föreställa oss hur golvet inne i skolsalen kan se ut. Förmodligen nedsölad av ris och köttbitar och vi rynkar på näsan åt våra egna visioner. Beduinkvinnorna sätter sig på gräset och musiken kan återigen börja. Dansen kommer att hålla på i timmar ända tills bruden är på plats. Alla sätt är bra för att få ned maten i skorna sägs det. Anna-Maria och jag har tagit med oss våra kameror, men vi får iakttaga viss försiktighet med vart vi siktar våra objektiv. Annars riskerar vi få ett argt åthutande finger mot oss. En del av damerna vill definitivt inte bli fotograferade. De är rädda för att vi skall visa upp bilderna för de oinvigda. En sälliknande kvinna i ett åtsittande leopardmönstrat fodral med volang nedtill kommer fram till oss. ”No photos, no photos” säger hon hotfullt med arabiskt brytning. Några minuter tidigare hade hon dansat med knäna hoptryckta på grund av sin tajta klänning. Hennes välmadrasserade rumpa hade rört sig rytmiskt till beduinkvinnornas tamburin. Och jag hade genast sett ett bra motiv och riktat mitt objektiv åt hennes håll. Det skulle jag inte ha gjort. Nu står hennes vitpudrade ansikte cirka tre centimeter från oss. Henne läppar täckta med ett tjockt lager av chokladbrunt läppstift formar orden. Ord som hotfullt talar om för oss att vi inte får lov att fotografera på festen. Vi tittar på henne och låtsats att vi inte förstår vad hon säger. Jag vet att jag har fått tillstånd av Mohammads mamma att dokumentera bröllopet. Den sälliknande tanten efterlämnar en sötsliskig doft när hon argt återtar sin position för nästa dansuppvisning. Efteråt kommenterar vi hennes flabbiga och mjölkiga armar. Hennes klänning är ärmlös och när hon hade lyft fingret åt oss hade hennes gäddhäng fått ett eget liv. Tack och lov är alla inte lika kontrollerande som hon. Trots vissa oangenäma avbrott fick vi en hel del bra bilder framkallade så småningom.

Ett par klockslag efter midnatt så äntligen uppenbarar sig den vackra Norah iklädd i en gräddig brudklänning i uramerikanskt tappning. Under den vita slöjan ser hon generad ut. Hon ler inte. Man har lagt på ett tjockt lager med smink och hennes välmålade ögon gör att flickebarnet ser betydligt äldre ut. Med blicken fäst mot golvet sitter hon stel lik en provdocka på sin stol. Brudens följe rättar till hennes klänning och ser till att volangerna hänger snyggt. Väl installerad infinner sig Mohammad med brudens far. När de bägge männen oanmälda infinner sig i trädgården ger flera kvinnor till ett tjut. En del fnittrar med förtjusning, andra inser plötsligt att de är obeslöjade. Febrilt försöker några hitta sina avlagda slöjor vilka ligger slängda här och var över stolsryggar och buskar. En del hinner ta på sig sin slöja, några delar systerligt och två döljer sig under en, andra låter skrattande bli. Trots allt är det fest. Vem bryr sig om att de blottar sina anletsdrag när allas blickar är riktade mot podiet där brud och brudgum äntligen har funnit varandra. De sitter och håller varandras händer på ett sött och naivt sätt. Norah tittar alltjämt ned mot golvet men Mohammad har sina ögon fästa på Anna-Maria. Han kan inte släppa henne med blicken. Ann-Marias blonda hår vilar mot en kornblå kaftan sydd av batikfärgat tyg. Uppenbarligen ville han ha henne vid sin sida istället för Norah. Eller var det snarare så att han ville ta med sig bägge två till den väntande bröllopssängen?

Bröllopet var över och gästerna börjar snabbt utrymma trädgården. Brud och brudgum försvinner i nattens mörker. Anna-Maria och jag får skjuts hem i en tutande vrålåk. Vi väcker hela kvarteret.

 

Det här inlägget postades i Event, Råd & Tips - Bröllop, Reseskildring, Story. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Bröllop i Saudiarabien – ”Tusen och en natt…”

  1. Eva Jordahl skriver:

    Tack Angie!
    Sparade den här läsupplevelsen till i kväll som kvälls-lektyr.
    Whow. Blir det en bok?
    Varit gäst i arabiska hem och det värsta är att om man äter upp, lägger det upp mer. Förstår att du som halvveggare, inte gillade deras glupskhet och sätt att äta.
    Dansen måste varit nåt hämtat från sagorna. Jag såg dig virvla runt… runt…runt

  2. Eva D skriver:

    Tack Angie för en spännande och exotisk berättelse! Dansen var säkert intensiv och jag visste att du skulle ta chansen att släppa loss !!! Vem i hela friden vill sitta och få träflisor i rumpan när man kan svänga sin lurviga? Härliga minnen du berättar om! Tack

    / Eva

  3. Christina Nordlander skriver:

    Tycker om sättet du skriver på. Intressant,spännande och välformulerat, känner att jag vill läsa mer..
    Har du funderat på att ge ut ”Torsdagsnatt”?
    / Nina

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>