Jorden runt på räls – fortsättning – Blommande körsbärsträd…

Tidigare avsnitt: Jorden runt på räls – Mötet med Din halva apelsin …

En kort resumé från föregående episod:

Familjen Larsson befinner sig fortfarande i ett stillastående tåg. Pappa Nils har berättat skrönor för sina barn och nu har de andra tågresenärerna stämt in. En efter en reser sig upp och vill berätta historier för att fördriva tiden. Bland andra en äldre herre som tidigare suttit tyst under resan uppmuntras nu att berätta om sina historier till sjöss. ”När jag var ung var jag skeppare och seglade över de sju haven under Svenska Lloyds flagg…” så börjar hans berättelse.

Blommande körsbärsträd – förbjudna frukter

”Som ung andrestyrman seglade vi under min jungfruresa till Japan.” Pocketböckerna stoppas undan och folk slutar tugga på sina medhavda smörgåsar. Över tidningarnas kant tittar nyfikna ögon på den gamle skepparen som har ordet. Tågresenärerna visualiserar honom på kommandobryggan där han rakryggad står och blickar över havet medan han suger på en gammaldags pipa.”Vi anlände när körsbärsträden stod i blom och folk hade samlats för att fira vårens ankomst” berättar han vidare med sin mörka röst. Den gamle mannen får en drömsk blick och hans anletsdrag slätas ut och rynkorna blir nästan osynliga. ”Japanska blommor är en stor fägring för ögat” säger han och suckar djupt. Han minns ännu de nätta japanska flickorna i sina åtsnörda kimonors och handmålade parasoller när de trippade omkring i trädgården dit han med några besättningsmän blivit bjudna på grönt te. En av flickorna hade vänt sig om och tittat på honom under en kort stund. Hennes ansikte vit som porslin och läppar som liknande ett par blanka mörkröda körsbär hade fångat hans uppmärksamhet. Plötsligt var han trollbunden till denna främmande blomma. Vem är hon? Hade han flämtat till och frågat sig själv.

Medan den äldre herren befinner sig i sina tankar kan man höra en knappnål falla i tågkupén – alla väntar andaktsfullt fortsättningen på hans berättelse. Mannen börjar rossla och hosta hest. Någon sträcker fram ett glas kallt vatten som ett tecken på att han ska fortsätta tala. ”Under min vistelse i Japan plockade jag en förbjuden blomma” säger han skälmskt. Ögonbrynen lyfts och folk tittar förbryllat på honom – där han sitter och småler för sig själv. ”Hon var den vackraste tös jag någonsin hade skådat” säger han ”… i samma stund hon drog undan sin solfjäder från sitt ansikte och våra blickar möttes för en kort sekund insåg jag att mina känslor var besvarade. Föga anande att jag just då att jag var dödsförälskad i en japansk prinsessa”. Det förklarar hans tidigare utlåtande om den förbjudna blomman. ”Jag var bara en helt vanlig kille i sjömansuniform med blankpolerade mässingsknappar och kunde inte erbjuda henne vare sig siden eller äkta pärlor” säger han med sänkt röst och hans ögon blir tårfyllda. ”Vi stod under ett väldoftande träd då jag smakade på hennes sockersöta läppar första gången”. Han minns hur hon hade småskrattat på ett flickaktigt sätt och skyggt tittat ner mot marken. ”Hon tyckte jag såg stilig ut i min vita uniform och blygsamt överlämnade hon en skir blomma till mig. Vår romans varade endast ett par heta nätter medan båten låg kvar i hamn. När vi avseglade fällde hon tårar i vetskap att vi aldrig skulle ses igen. ”Hon var mitt livs stora kärlek” viskar han och drar ännu en suck av nostalgi och tar sig för hjärtat.

”Men hur kommer det sig att ni inte brevväxlade?” frågar damen i längst bak i vagnen. Hon som jag tycker ser ut som en skolfröken och tidigare hade ställt en massa frågor över huvuden på övriga passagerare. ”Det var helt otänkbart med tanke på att hon var en prinsessa, dessutom kunde vi inte varandras språk. Hon talade endast japanska”. Skolfröken har nu återigen ställt sig upp och frågar nyfiket ”… men hur kunde ni då kommunicera?” Den gamla kaptenen svarar drömskt ”Kärlekens språk förstås av alla oavsett i vilket land man befinner sig”. Spanjoren instämmer och börjar sjunga en välkänd klassiker ”Besame, besame mucho como si fuera la última vez…” och övriga nynnar stämningsfullt med.

 

Tjooo-uff-uff stönar lokomotivet och tåget sätts plötsligt i rörelse – passagerarna sätter sig till rätta och återgår till sina egna tankebubblor. Tågvärdinnan meddelar glädjande att man lyckats skotta rent spåren och vi tuffar mot dagens ljus. Jubel uppstår. När vi kommer ut ur den mörka tunneln ser vi till vår förvåning att kullarna är klädda av nyvakna vitsippor vilka får den gamla mannen att tänka på de blommande körsbärsträden i Japan där han hade mött sin sagoprinsessa. Bilden av den unga flickan har han fortfarande kvar närmast sitt hjärta i all evighet och ibland kan han inte låta bli att undra om fröet han sådde den gången gav någon frukt.

Vem står på tur att berätta om sin romans – kan det vara skolfröken ”Besserwisser” eller den eldige spanjoren med sin gitarr eller den blonda sjuksköterskan som jobbat i Jeddah – fortsättning följer … nästa avsnitt heter ”Morens sista suck…”

(Illustrationen ”Japansk prinsessa” är skapad av Angie)

Skapa ett vackert kort till din käraste – vi hjälper dig på vägen – till vår shop

Det här inlägget postades i Event, Reseskildring, Story och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jorden runt på räls – fortsättning – Blommande körsbärsträd…

  1. Per M-L skriver:

    BRA! Denna färd kommer i fortsättningen visa oss ett antal sidor av romanser över alla gränser…

  2. Mari Åkerblom skriver:

    Vackert och rörande Angie! Snyft….alltid lika jobbigt när folk som blir förälskade tvingas säga farväl för att aldrig återse varann…..Snyyyyyft!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>