Line

Bröllop i Saudiarabien – ”Tusen och en natt…”

Ett utdrag ur min bok ”Torsdagsmarknad”…

Datum för det stundande bröllopet mellan Mohammad och Norah spikades och den oundvikliga dagen infann sig med raska steg. Både Anna-Maria och jag var inbjudna till festen. Enligt sed festar män och kvinnor åtskilda, de håller sin ”möhippa” respektive ”svensexa” för sig, i olika lokaler. Kvinnorna skulle ha sin fest i en flickskola vilken låg innanför militärbasen. Tack vare Kung Faisals favorithustru kan saudiarabiska flickor numera få sin behövliga skolgång. I den här skolan undervisades elever i åldrarna mellan 6 och 15 år dagtid. Och männen skulle ha sin galeja i en annan lokal avskilt från skolan. Och eftersom vi var portförbjudna från männens festligheter känner jag inte till hur de firade. Jag kan bara gissa och dra vissa slutsatser. Min kollega Abdullah berättade för mig att männen passar på att samlas för att dricka mintte, röka vattenpipa, berätta historier för varandra och ha så kallat ha manligt snack, det vill säga allmänt skryt och skrän. Avslutningsvis går de ut på gården för att dansa i ring och med sina jaktgevär skjuter de skarpt mot skyn. Ibland dansar männen en traditionell vapendans som har anor från nomadfolket, där dolken symboliserar manlig styrka. Det skall tydligen vara mycket väsen och vrål när männen festar, medan kvinnorna ägnar sig åt att visa upp sig för varandra och tävla i såväl i klädsel som i dans.
Bröllopspar i Saudiarabien

Bröllop i Khamis Mushayt (Saudiarabien)

En stor skara festklädda kvinnor höljda i pråliga smycken har redan samlats i gymnastiksalen. Deras glitter vittnar om att de är nouveux riches. Tack vare inkomsterna från det svarta guldet har de nu råd att klä upp sig i kreationer från de franska och italienska modehusen. Anna-Maria samt vårt sällskap står och ser simpla ut i våra hemmasydda kläder. Gymnastiksalen är rymlig och till brudens ära skall här dansas i extas hela natten. Vem kommer att ha den dyrbaraste och glansigaste klänningen på sig, och vems fötter kommer att koras som bäst på dansgolvet? Kvinnor klär upp sig för kvinnor och ikväll kommer vi att vittna om ett slags uppträdande inför en kräsen publik. Vi ser några lediga platser vid en långbänk och vi slår oss resolut ned. Lyxig parfym blandas med mustiga rökelser. Mohammads mamma går omkring med en rökelsehållare och låter kvinnorna inandas musk, myrra och sandelträd. Dofterna hänger tungt inne i lokalen. Det känns kvalmigt och ibland är det svårt att andas. Gymnastiksalen är fylld till sista plats. Men bruden lyser med sin frånvaro. Hemma i hennes egen sovgemak håller några kvinnor på och klär upp henne i brudstyrsel och förbereda henne inför nattens förväntelser. Bruden är väntad att komma till festen lite senare.

Vi sitter på obekväma och låga långbänkar av trä. De påminner mig om dem vi hade i vår gymnastiksal när jag gick i skolan. Bänkarna är uppradade trappstegsvis lik en amfiteater och de bildar en ring i mitten. Dansen har ännu inte börjat, men vi gissar att endast tre kan uppträda samtidigt. Två beduinkvinnor i gröna kläder med guldbroderier träder in i ringen. De sätter sig ned i skräddarställning och börjar slå takten, den ena på tamburin och den andra på trumma. Deras snabba hennafärgade fingrar framkallar medryckande och rytmiska toner. Kvinnornas guldörhängen dinglar i rörelserna. Publiken tystnar inte. Tvärtom, den blir allt mer högljudd. Särskilt när första paret öppnar dansen. Musiken kan uppfattas lite entonigt, men efter ett tag faller man i en slags trans. Varje fiber och nerv i kroppen vibrerar i takt med musiken. Jag översköljs av en brinnande lust att få röra på mig. Bänken känns träig och jag försöker enträget få Anna-Maria att dansa med mig. Men hon vägrar ganska bestämt. Hon säger att hon minsann inte tänkte göra bort sig inför bröllopsgästerna och synnerhet inte inför sin fars kollegor.

Snart nog får mina arbetskamrater se hur jag otåligt vrider mig från min plats. Träflisorna tycks tränga sig igenom tyget. Jag vill gärna dansa inför en färgglad, festklädd och fascinerande publik. Claire slår vad om att jag aldrig kommer våga ta steget fullt ut. Och bara för att hon säger så, känner jag mig tvingad att motbevisa henne. Jag ser mig omkring för att hitta lämplig danspartner. En ung arabisk kvinna sitter snett framför mig och Anna-Maria. Under största delen av kvällen hade hon tittat nyfiket på oss och hon hade lett ödmjukt i ett försök att få kontakt. Anna-Maria och jag har vårt blonda hårsvall nedsläppt och jag kan förstå att vi är för henne är två exotiska exemplar. Arabiskans tänder är överdragna med guld. Och varje gång hon ler blottar hon sin rikedom. Ett bra kap om jag hade varit saudier, viskar jag i Anna-Marias öra och hon skrattar åt mitt skämt. Mina kollegor börjar samla ihop pengar när de ser mig samspråka med den unga kvinnan. Hon förstår lite engelska och hon tackar hänfört ja när jag bjuder upp henne till dans. Dansgolvet blir ledigt och hon pekar ivrigt och uppmanande att vi måste skynda oss dit innan några andra hinner före oss. Alla verkar angelägna att få röra på sig ikväll. Vi får kliva över bänkarna och snart står vi i centrum. Jag ber henne leda mig eftersom jag inte känner till dansstegen. Då börjar min danspartner rytmiskt dansa före mig och jag försöker efterhärma hennes danssteg. Vi dansar i små täta steg, fot framför fot, och vi går runt, runt i ringen, i takt med trumslagen. Fotarbetet är ganska okomplicerat men händer och armar måste ”tala”. Jag får låna en skir scarf. Hon visar mig hur jag skall göra. Hon ömsom ”viftar bort flugor” med den, ömsom förför hon publiken genom att titta genom det genomskinliga stoftet. Jag skall göra likadant med min lila schal. Och runt omkring oss tjuter publiken av förtjusning. Tungor dallrar mot gommarna som vibrerande kyrkoklockor. Meningen är att få åhörarna att överösa oss med sedlar för gott uppträdande. Visst är det onaturligt att dansa inför hundratals uppjagade kvinnor men musiken är berusande. Som tornados i ett stekande ökenlandskap virvlar vi runt i allt snabbare takt. Min kaftan i orange chiffong och arabiskans silverfärgade klänning med lila och ljusgröna inslag smälter samman och de blir som slickande eldsflammor.

Samma känsla av extas jag erfarit en gång tidigare. Det var hemma hos Dr Haddad då han höll öppet hus med arabisk mat och musik. Jag dansade tillsammans med en grupp människor när någon plötsligt knöt en Ghuttra runt mina höfter och jag försvann under några minuter in i en annan dimension. Dr Haddad kanske hade hypnotiserat mig, vem vet. Jag minns bara hur berusad jag hade varit efteråt. Inte av sprit, snarare hade musiken förtrollat mig. Man sade att jag hade sparkat undan några flaskor på ett bord och dansat ovanpå. Men just den sekvensen var helt utraderat ur mitt minne. Ännu idag tror jag att man bara hittade på, eller? Nu kommer regnet av pengar och släcker glödet. Kvinnorna har rest sig upp från sina bänkar och de slänger sedlar över våra huvuden. Musiken tystnar tvärt. Våra pannor glänser av svettpärlor och vi försöker hämta andan. Beduinkvinnorna håvar raskt in de skrynkliga och svettiga sedlarna och lägger dem i trumman. Kvinnoskratt och pladder fyller rummet. Jag återgår till min plats och lägger märke till mina kollegors upphetsade kinder.

Lokalen känns klibbigt varm och påträngande.

Ännu idag vet jag vad pengarna hade för syfte. Utgjorde de kollekt till brudkistan eller provision till musikanterna? I vilket fall som helst så var det en annorlunda upplevelse att få ha dansat på ett arabiskt bröllop.

Efter flera timmars dansande är det dags för krubb, eller ”Goat Grab” som vi säger på ett skämtsamt sätt. Ni kommer att förstå varför om en liten stund. Bruden hålls fortfarande undangömd från festligheterna. Mohammads mamma går förbi men jag lyckas få tag i hennes klänningsärm. Anna-Maria och jag frågar henne ivrigt när vi skulle få äran att se bruden. Men istället för att avge ett svar viftar hon med armarna mot sig. ”Tale-tale” säger hon och bjuder oss in till den stora skolsalen där man i är i full färd med att servera festmaten. Menyn består av den sedvanliga maträtten Kapsa, vilken består av stora bitar lammkött tillagade i mörkbrunt ris i stora mått. Flera jättelika fat av melerad metall fyllda med mat ställs fram på golvet. Doften från kött och kryddat ris är övermäktig. De festklädda kvinnorna glömmer plötsligt bort sin etikett. Tyvärr kan pengar endast köpa välstånd, men de kan inte dölja ens bakgrund. Elegans till trots, damernas manér avslöjar att de kommer från enklare bakgrund. Slarvigt sitter de på golvet och med nävarna tar de för sig av den rykande maten. Händerna måste vara hårdhudade då man varken använder egen tallrik eller bestick. Från hand till mun äter de genom att forma högra handen till en sked. Riset fastnar i deras maffiga guldringar på fingrarna. I hopen av ätande kvinnor får vi syn på våra arbetskollegor. De verkar ha tagit till sig seden. Vi noterar att även de sitter och leker grävskopa med maten. Kvinnorna fläckar ned sina finkläder och matbitar faller av brickorna och hamnar helt fräckt på golvet. Anna-Maria och jag rynkar på näsan och känner avsmak. Doften och synen av maten mättar oss och vi har plötsligt tappat aptiten.

Anna-Maria och jag vänder oss om och tackar Mohammads mamma ödmjukt för inbjudan. ”Vi är proppmätta” och medan vi gnuggar våra magar med våra händer ler tacksamt. Helt övertygad om att vi verkligen hade ätit innan vi gick hemifrån ler hon tillbaka. Därefter hänvisas vi till skolans trädgård där vi istället för mat får var sitt glas sött te smaksatt med mintblad. Luften här ute känns befriande. Anna-Maria och jag tycker att det var skönt att komma ut i den blomdoftande trädgården, bort från osande mat, och glupska gäster. Jasminbuskarna står i full blom och vi hör syrsorna i nattens mörker. Under månljuset kan vi sitta i lugn och ro i väntan på att bruden skulle visas upp. En miniscen prydd av mängder med blommor och julgransbelysning har byggts i ena delen av trädgården och två stolar har tidigare ställts fram i blickfånget. En för bruden och en för brudgummen. Mohammads mamma har låtit oss sitta mitt framför podiet där brud och brudgum så småningom kommer att förenas. En stor gobeläng täcker kulissen. Den förställer ett hav pilgrimer samlade kring Kabastenen.

Snart nog fylls trädgården av mätta och belåtna kvinnor. Alla pratar i mun på varandra och man kan se matresterna ligga kvar mellan deras tänder. Matoset har fastnat i fibrerna på kläderna och återigen får vi känna lukten av gammal mat fylla luften. Anna-Maria och jag kan föreställa oss hur golvet inne i skolsalen kan se ut. Förmodligen nedsölad av ris och köttbitar och vi rynkar på näsan åt våra egna visioner. Beduinkvinnorna sätter sig på gräset och musiken kan återigen börja. Dansen kommer att hålla på i timmar ända tills bruden är på plats. Alla sätt är bra för att få ned maten i skorna sägs det. Anna-Maria och jag har tagit med oss våra kameror, men vi får iakttaga viss försiktighet med vart vi siktar våra objektiv. Annars riskerar vi få ett argt åthutande finger mot oss. En del av damerna vill definitivt inte bli fotograferade. De är rädda för att vi skall visa upp bilderna för de oinvigda. En sälliknande kvinna i ett åtsittande leopardmönstrat fodral med volang nedtill kommer fram till oss. ”No photos, no photos” säger hon hotfullt med arabiskt brytning. Några minuter tidigare hade hon dansat med knäna hoptryckta på grund av sin tajta klänning. Hennes välmadrasserade rumpa hade rört sig rytmiskt till beduinkvinnornas tamburin. Och jag hade genast sett ett bra motiv och riktat mitt objektiv åt hennes håll. Det skulle jag inte ha gjort. Nu står hennes vitpudrade ansikte cirka tre centimeter från oss. Henne läppar täckta med ett tjockt lager av chokladbrunt läppstift formar orden. Ord som hotfullt talar om för oss att vi inte får lov att fotografera på festen. Vi tittar på henne och låtsats att vi inte förstår vad hon säger. Jag vet att jag har fått tillstånd av Mohammads mamma att dokumentera bröllopet. Den sälliknande tanten efterlämnar en sötsliskig doft när hon argt återtar sin position för nästa dansuppvisning. Efteråt kommenterar vi hennes flabbiga och mjölkiga armar. Hennes klänning är ärmlös och när hon hade lyft fingret åt oss hade hennes gäddhäng fått ett eget liv. Tack och lov är alla inte lika kontrollerande som hon. Trots vissa oangenäma avbrott fick vi en hel del bra bilder framkallade så småningom.

Ett par klockslag efter midnatt så äntligen uppenbarar sig den vackra Norah iklädd i en gräddig brudklänning i uramerikanskt tappning. Under den vita slöjan ser hon generad ut. Hon ler inte. Man har lagt på ett tjockt lager med smink och hennes välmålade ögon gör att flickebarnet ser betydligt äldre ut. Med blicken fäst mot golvet sitter hon stel lik en provdocka på sin stol. Brudens följe rättar till hennes klänning och ser till att volangerna hänger snyggt. Väl installerad infinner sig Mohammad med brudens far. När de bägge männen oanmälda infinner sig i trädgården ger flera kvinnor till ett tjut. En del fnittrar med förtjusning, andra inser plötsligt att de är obeslöjade. Febrilt försöker några hitta sina avlagda slöjor vilka ligger slängda här och var över stolsryggar och buskar. En del hinner ta på sig sin slöja, några delar systerligt och två döljer sig under en, andra låter skrattande bli. Trots allt är det fest. Vem bryr sig om att de blottar sina anletsdrag när allas blickar är riktade mot podiet där brud och brudgum äntligen har funnit varandra. De sitter och håller varandras händer på ett sött och naivt sätt. Norah tittar alltjämt ned mot golvet men Mohammad har sina ögon fästa på Anna-Maria. Han kan inte släppa henne med blicken. Ann-Marias blonda hår vilar mot en kornblå kaftan sydd av batikfärgat tyg. Uppenbarligen ville han ha henne vid sin sida istället för Norah. Eller var det snarare så att han ville ta med sig bägge två till den väntande bröllopssängen?

Bröllopet var över och gästerna börjar snabbt utrymma trädgården. Brud och brudgum försvinner i nattens mörker. Anna-Maria och jag får skjuts hem i en tutande vrålåk. Vi väcker hela kvarteret.

 

Publicerat i Event, Råd & Tips - Bröllop, Reseskildring, Story | 3 kommentarer
Line

Valet av en viktoriansk bröllopsklänning?

Svart Bröllopsklänning

Svart Bröllopsklänning

Att Madame Flod i August Strindbergs skildring om ”Hemsöborna” var klädd i svart klänning när hon gifte sig med Herr Carlsson var kanske inte så konstigt med tanke på att hon var änka och att hon stod brud för andra gången i sitt liv. Emellertid var hon långt ifrån unik om att bära svart på sitt bröllop. Drottning Viktoria av Storbritannien hade satt sin prägel både i dåtidens politik och i mode.  Hennes återhållsamma moraliska syn färgade av sig även i valet av brudklänningar. Inte bara i Storbritannien och kungadömets imperium utan över hela Europa. Högborgliga kvinnor valde en svart och blygsam, nästan stram modell när de skulle säga ja till sin tilltänkte framme vid altaret. Färgen svart symboliserade kristligt kyskhet och sedesamt leverne.  Klänningen var förmodligen det enda riktigt fina klädesplagg man köpte och av praktiska skäl valde man ett hållbart svart tyg då klänningen skulle komma till användning vid flera olika tillfällen. Därför ansåg man förmodligen att en svart och proper klänning vara ett perfekt och elegant val.  I kontrast till den svarta klänningen hade man oftast en lång och mycket enkel slöja av vitt tyll. Blomsterbuketten var även ganska anspråkslös då brudgummen själv plockade blommorna ute på ängen och band buketten till sin brud. Brudkronan av finare metall gick i arv eller man lånade helt enkelt kyrkans rekvisita.  Annars band man en krans av blommor och blad som man fäste ovanpå slöjan.

Karin och Abraham Sehlstedt

Karin och Abraham Sehlstedt anno 1906 personifieras av Ulrika Andersson och Pierre Lausten Thomsen under Sekelskiftesdagarna på Marstrand

 

Under Sekelskiftesdagarna på Marstrand 2011 – visade ”Brud och Bal” en kollektion kläder för att återspegla hur man klädde sig under Oscar II:s tid. Ulrika Andersson var en av mannekängerna och hon visade upp ett originalplagg. Nämligen en svart brudklänning som hennes gammelmormor hade haft på sig när hon gifte sig med sin make 1906. Sen dess har brudklänningen bevarats inslagen i silkespapper.  Med mycket kärlek och stor försorg har den gått i arv under fyra generationer. Mormor, mor och numera dottern har turats om att bära klänningen vid olika event och kostymbaler.  När gammelmormor gifte sig var hon liten och nätt som en docka. Dåtidens mått skulle man idag transkribera till Size Cero. Klänningen är sydd av hållbart tyg vävd med trådar av ull. Man har varit sparsam med applikationerna när man sydde upp klänningen och endast urringningen är kantad med svart bred spets. Kring handleden och runt puffärmens nedre del har man fäst diskreta och dekorativa snoddbrodyrer. Dekolletaget är täckt av en liknande ”skjortbröst” som man fäster ihop med hakar – i det här fallet som en krämfärgad blusdel. Den höga och smala kragen gör att bruden får en sträckt hållning och högburet balanserar hon kronan på hjässan. Strupkragen kunde piffas upp genom att nåla fast en vacker kamé mitt fram.

Den grädliknande brudklänningen blev fashionabel någon gång i mitten av 1900-talet och den har kommit för att stanna. Dock har dagens blivande brudar börjat blicka tillbaka och kan numera tänka sig att gifta sig i någon annan färg än de traditionella kulörerna: vitt, pärl- eller champagne färgat. Inspirerade av vampyrfilmer i Gothic stil väljer en del helsvart med nitar och läder. Den svartklädda bruden från det förra sekelskiftet känns plötsligt modern och mer rebellisk än någonsin förr.  Och med skridande steg träder hon in i nutiden.

Tidigare inslag om: Personliga bröllopskort

Publicerat i Event, Historia, Råd & Tips - Bröllop, Story | 3 kommentarer
Line

Två väninnor möts under Sekelskiftesdagarna på Marstrand

Sophie Elken och Selma Lagerlöf fikar

Filosofiska tankar och berättelser över en kopp kaffe

”Åh vad det ska bli gott med en kopp kaffe kära du” – säger Sophie till Selma med ett litet nervöst skratt. De båda kvinnorna har tagit en promenad längs hamnen och kollat in marknaden vid kajen men nu har de bestämt sig för ett avbrott. De går till Bergs konditori – som för övrigt är samma hus där Selma bodde ett tag när hon vistades på Marstrand. De båda väninnorna tar plats vid ett ledigt bord och de börjar genast prata minnen i väntan på att servitrisen ska komma ut med brickan. Selma har en höftskada sen barndomen och hon är tacksam över Sophies förslag om en vilopaus i trädgården bakom konditoriet. Där den svenska sommaren välkomnar dem med förföriskt grönska och prunkande blomsterbäddar.

”Minns du marknaden i Egypten Selma min vän…” De trånga basarerna i mustiga färger, peppartrött, terrakotta och saffransgult var inspirerande och även de exotiska dofterna från alla kryddor hade kittlat deras sinnen. De lärde sig att ”Souq” betyder marknad och att pruta heter ”Bagsisch” på arabiska. Båda ler när de tänker på den enträgna försäljaren i kaftan som hade kränkt dem både bönemattor och handgjorda skinnväskor. Så olikt marknaden på Marstrand där försäljarna står bakom sina stånd och väntar på att kunderna ska lägga märka till dem. Deras närproducerade produkter och egentillverkade smycken talar sitt tydliga språk och behöver inte basuneras ut tycks de säga.

Väninnorna tittar kärvänligt på varandra och deras ögon glittrar när de tänker på alla de resor de gjort tillsammans. De har hunnit med längre vistelser i Italien, Frankrike, Belgien och Holland. Selmas penningbörs är ganska mager i början av sin karriär jämfört med Sophies. Hon är en rik änka tillika författarinna med ett par bokframgångar bakom sig – hennes stadiga ekonomi finansierar deras äventyr till främmande länder.

Under sommarvistelsen i Visby hade Sophie kommit in med ett nummer av Gotlands Allehanda. För att trigga Selma visade hon en notis som handlade om de bönder från Nås i Dalarna som för sin tros skull utvandrat till Palestina. Selma som kunde sin bibel från pärm till pärm – blev fascinerad av den lilla artikeln och såg omedelbart ett romanämne ta form. De hade åkt iväg till Mellanöstern. Vid hemkomsten skrev de var sin bok – Sophie trots hennes stora kärlek och beundran för Selmas författarskap såg avundsjukt hur Selmas ”Jerusalem” fick en större framgång än hennes ”Drömmen om Österlandet”.

Sophie talar jämt om sin rike släkting som bor på Nääs där väninnorna ofta vistas och hennes penningkontroll har börjat sätta en kil mellan de såta väninnorna. Sophie får Selma att känna sig fri och se sig om i världen samtidigt som hon står i tacksamhetsskuld till henne. Något som får henne att känna sig försatt i bojor. En tredje person vid namn Valborg Olander har gjort entré i Selmas liv vilket retar gallfeber på Sophie. ”Denna kvinna hade fräckheten att oanmäld dyka upp i Köpenhamn” säger Sophie och reser sig upp. Varje gång Valborgs namn nämns tar vinden tag i bordsduken och får kaffekopparna att klirra. Det enda som kan få henne åter på gott humör är tanken på nästa resa de ämnar göra tillsammans. Och Selma hänger med för att göra sin käresta till viljes … eller för att döva sitt samvete för att hon hyser vissa onämnda känslor för den andra kvinnan.

Sophie Elkan (Marion Larsson) respektive Selma Lagerlöf (Cynthia Persson) kommer från Teater Kvarnen...

Servitrisen kommer ut i trädgården med nybakade kanelbullar … häng med nästa år då Sekelskiftesdagarna kommer att hållas på Marstrand och upplev livet från den tidsepoken.

Tidsenlig marknad vid hamnen på Marstrand 2011

 

Skådespelare från Teater Kvarnen spelar olika roller under Sekelskiftesdagarna
Bergs Konditori har tagit fram en ”Selma Bakelse” till författarinnans ära
Initiativtagare till Sekelskiftesdagarna – Bo Wallmander
Projektledare – Carina Falk
Oscar II spelas av Anders Arnell (föregående inlägg)
Fotograf – Angie Hamnert

Även du kan få Dina bilder att se ut som om de hade varit tagna för 100 år sedan – följ instruktionerna i följande länk:

Redigera Dina bilder med hjälp av Photoshop Elements:
Publicerat i Event, Historia, Maskerad, Reseskildring, Story | 1 kommentar
Line

Sekelskiftesdagarna på Marstrand som för hundra år sedan …

Planering inför stundande Kungabesök

Marstrand blandar och ger två sekler under en helg

19-21 augusti 2011

Kung Oscar II anländer denna gång med ångaren Bohuslän från Göteborg och med sig har han över 200 gäster. ”Kära vänner – mina ärade Marstrandsbon …” inleder han sitt tal innan han stiger i land – tät följd av hans adjutant Victor Ancarcrona.  Oscar minns med fröjd sitt första ögonblick med Marstrand då han som tonåring kom dit en varm augustidag.  Han hade snart märkt kvinnors beundrande blickar följa honom vart han än gick och han hade tidigt fått efara kvinnors åtrå för män i uniform. Lite fåfängt kan tyckas men han hade känt sig stilig och vuxen i sin kadettuniform.  Oscar fick mersmak och återvände till Marstrand varje sommar för att återuppleva friheten från alla ansvarsband långt bort från offentlighetens ögon. Under skenet av kristallkronorna i Societetshuset kunde han frigjort dansa en virvlande vals med en skönhet i sina armar. Champagnen flödade fritt och cigarröken låg som en tung dimridå över salen. Förlösande skratt vid borden och kvinnornas kryddliga parfymer var berusande – en kyss eller två bakom en utvecklad solfjäder – en flirt som kunde sluta i någons lavendeldoftande bädd.

Kung Oscar II hälsar på Marstrandsbona

”Länge leve vår kung” skallar skaran av människor vid hamnen.  En ypperlig lunch stundar vid Societetshusets terrass men innan Oscar smörjer kråset hinner han skaka hand med ett antal personligheter.  Vem ska få äran att sitta till bords med kungen? Kvinnorna trängs kring honom och tävlar om hans gunst. Kungen är inte längre en blyg yngling utan en erfaren man med skägg som numera kan välja och vraka bland alla kvinnor i sidenkjolar och mamelucker. Otaliga korsetter han har knutit upp under sina många besök på ön. Kungsflundrorna har tålmodigt väntat på sin kung och gjort sig vackra för hans skull. Modisterna hade jobbat flitigt in i det sista för att få alla de beställda huvudbonader färdiga i tid – enorma hattar var ett måste för att kunna sticka ut och få kungen att lägga märke till bärarinnan.

Kung Oscar besöker Marstrand

Kung Oscar II bjuder sina gäster på en biltur

 

Oscar väljer snabbt ett antal skönheter som får åka med i hans väntade Buick. Sophie Elkan kommer skyndsamt och insmickrande emot honom varefter han hövligt kysser hennes hand. Besviket ser hon hur kungen väljer att bjuda med Selma Lagerlöf på lunch – inte henne. Återigen får Sophie träda tillbaka för sin kära väninna. Kungen har gjort sitt val i rädsla för Madame Lagerlöfs vassa stålpenna som träget skriver samhällskritiska böcker. Oscar önskar inte hamna i en bok som skildrar hans vilda leverne på Marstrand. Minuterna innan hade han sett skymten av författarinnan Ann Rosman och bett sin adjutant att förse henne med en ansenlig summa pengar för att få henne att utelämna honom i sina berättelser.  Ann Rosman hade genast rivit sönder checken i tusen bitar. ”Ingen kan sätta munkavel på mig, jag kan min historia” sade hon bestämt varpå hon genast hade tagit sin son vid hand och gått med raska steg därifrån. Kungen stod länge kvar vid bilen och försökte se om pojken liknade honom tills någon annan påkallade hans uppmärksamhet och fick honom på andra tankar.

Initiativtagare till Sekelskiftesdagarna – Bo Wallmander
Projektledare – Carina Falk
Oscar II spelas av Anders Arnell
Fotograf – Angie Hamnert

Fortsättning följer och då kommer vi att vittna samtalet mellan Sophie Elkan och Selma Lagerlöf i trädgården bakom Bergs Konditori.

Tidigare inlägg om Sekelskiftesdagar: ”Marstrand vrider 100 år tillbaka i tiden”

Publicerat i Event, Historia, Maskerad, Story | Lämna en kommentar
Line

Personliga Bröllopskort – stil, tema, färg

 

Idag finns otaliga möjligheter att skapa personliga bröllopskort som matchar allt från klädsel till blomman på bordet. Endast du själv sätter gränser för din kreativitet och det finns inga egentliga regler för vad som rätt eller fel – det är endast din personliga smak och vad som du själv tycker blir finast för att sätta ihop ett drömbröllop med er personliga touch. För att hålla sig inom bröllopets budget föredrar många att göra sina kort själv och välja bland olika färdiga bakgrunder och dekorationer. Låt dig i så fall inspireras av andras bröllop – exempelvis era vänners och/eller bläddra igenom bröllopstidningar, gå in på bloggar på nätet för inspiration.

Amerikanska filmer med scener av överdådiga bröllop har fått unga flickor att önska sig en gräddbakelse liknande brudklänning i Hollywood glam och stass. Även retro tänket à la 50-tal eller 60-tal är på tapeten. Eller varför inte gifta sig i 1700-tals dräkter vilket även är ett tema som har blivit allt populärare. Även en svensk sommar – bröllop i skärgården i sjömansstil i all sin enkelhet eller en typiskt Midsommarafton med blomsterkransar kan vara lockande teman som många par väljer. Valet är ditt!
Vanligen börjar man med ett färgtema, det vill säga man väljer ut några färger för att harmonisera exempelvis dukningen och dekorationen på middagsbordet. Färgtemat kan även gå igen vid festprogram, placeringskort, vigselprogram och tackkort, tärnas klädsel, brudbuketten och brudgummens samt bestmans corsage. Läs gärna vårt blogginlägg som handlar om bröllopsblommor.

 

Inbjudningskorten är till för att annonsera om att er vigsel äger rum tid, datum och plats. Korten bör skickas iväg så snart som möjligt, senast 2-3 månader innan bröllopet. Med Inbjudningskortet sätter ni rätt stämning redan från början, val av tema, klädkod etc. Be gästerna reservera datumet och be dem även om ett svar genom att skriva o.s.a. (om svar anhålles) eller motsvarande på internationellt manér – r.s.v.p. vilket är en fransk förkortning för répondez síl vous plait. Vanligtvis förväntas den inbjudne svara på samma sätt som inbjudan gjorts och viktigast är att svara före det datum som angivits på Inbjudningskortet. Att låta motivet från Inbjudningskortet gå igen på alla trycksaker och använda sig att ett färgtema, ger ett elegant och professionellt intryck.

Med ett Svarskort ni eventuellt lägger med i inbjudningskortet kommer ni med all sannolikhet att få in era svar snabbare. I vilket fall som helst kommer ni förmodligen behöva ringa runt och påminna folk när det gått några veckor och ni fortfarande inte erhållet ett svar. Och Du som har erhållit en inbjudan bör svara i god tid för att ge paret goda  tidsmarginaler för att brudparet ska kunna beräkna matkostnader och planera bordsplaceringen.

 

En bra början när man planerar sitt bröllop är att välja vilken typ av ceremoni man vill ha – kyrklig eller borgerlig. En del väljer även att gifta sig i den egna bostaden eller i sitt hus, eller i trädgården och ber då i så fall en vigselförrättare komma hem tillsammans med gästerna. Gå gärna in i vårt blogginlägg ”Att tänka på inför giftermålet” för mer information.

 

Ett Vigselprogram från kyrkan kan vara ett trevligt minne för gästerna att ta med sig hem och det brukar – förutom plats, tidpunkt och datum för vigseln – samt information i vilken ordning de olika delarna i ceremonin kommer att ske. Ett Vigselprogram brukar innehålla följande inslag:

-          Inledningsmusik, bröllopsmarsch
-          Psalmer som ska sjungas
-          Bibelläsning
-          Tillkännagivandet
-          Förbön
-          Herrens bön
-          Avslutningsmusik
-          Namn på vigselförrättare, solist och organist
-          Namn på tärnans och marskalkens

Man kan ha flera sidor i Vigselprogrammet där man till exempel skriver upp texten till de olika psalmerna så att gästerna kan sjunga med och känna sig delaktiga. Väljer du kyrkligt bröllop är det nästan alltid obligatoriskt med två psalmer, eller fler om så önskas. Psalmerna väljs traditionsenligt eller årstidsanpassade – enligt ens eget tycke och smak. Man kan även byta ut en psalm mot exempelvis gospel, lovsång, eller annan andlig sång. Er präst hjälper er säkert med val på passande psalmer och en del präster kan kräva att minst en av psalmerna ska vara ett en vigselpsalm. Emellertid varierar kraven från kyrka till kyrka och era egna önskemål ska ha stor betydelse.

 

Ett bra utformat Festprogram hjälper både dig och dina gäster med dess informativa och roande innehåll. Det är vanligt att brudparet gör festprogrammen själva och de lösa bladen fästs i så fall ihop med ett fint band. Festprogrammet är till stor hjälp för toastmastern, en vägledning för gästerna vad som komma skall och det ger dessutom upphov till ett trevligt samtalsämne under middagen.

Förslag på vad ett Festprogram kan innehålla:

-          Välkomsttext
-          Bordsplacering med namn på gästerna med eller utan presentation
-          Meny
-          Allsånger, snapsvisor med texter så att alla kan sjunga med
-          Vett och etikett – Ordningsregler som gäller under middagen
-          Citat, ordspråk, visdomsord angående kärlek, äktenskap, relationer
-          Romantiska dikter
-          Roliga historier, skämt
-          Bilder på brudparet
-          Namn på Toastmaster/Värdpar
-          Tacktext

 

Om man vill kan man presentera den frestande menyn på ett eget särskilt kort alternativ folder – Meny – för sig, vilket då talar om för gästerna vad de kommer att serveras.

 

Förslag på innehåll i Menyn:

-          Förrätt
-          Vin till förrätten
-          Varmrätt
-          Vin till varmrätten
-          Dessert
-          Dryck till desserten
-          Kaffe med avec
-          Bröllopstårta

När man är klar med dukningen sätter man pricken över i:et med att lägga ut ett Placeringskort vid varje kuvert. Dels förgyller korten dukningen, dels anvisar de var gästerna ska sitta. Du kan välja med att beställa blanka (oskrivna) Placeringskort som ni själva skriver namnen för hand på eller för att spara tid väljer att ha namnen på gästerna färdigtryckta. Placeringskorten ska helst matcha dekoren på bordet. För enkelhetens skull väljer du förstås samma färgtema genomgående, som vi nämnde här ovan. Traditionella Placeringskort kan även bytas ut mot platta, slipade stenar där du kan skriva gästens namn på och lägga snyggt mellan glas och tallrik. Alternativt vackra snäckor – tillräckligt stora för att namnet ska få plats. Använd en bra vattenfast penna när du skriver namnen på snäckorna och/eller stenarna.

Ofta innehåller ett Tackkort en bild på brudparet och det skickas ut några veckor efter vigseln för att tacka för de fina gåvor man fått. Texten trycks på kortets vänstra sida och på den högra insidan finns plats för ett foto. Limma inte fast fotot – utan fäst det med fotostickers eller med fotohörn, en mer skonsamt hantering av fotografiet. Gläd dina vänner och bekanta med en personlig hälsning skriven för hand. Man kan spara på portot genom att exempelvis dela ut korten personligen till de närmaste man umgås med. Resten av tackkorten som ska till långväga gäster skickas givetvis med posten.

Texten man väljer att skriva är högst personligt och varierar väldigt mycket, men det viktigaste är att ni uttrycker er hjärtliga tack för all uppvaktning och omtanke som vederbörande visade i samband med ert bröllop. Tacka för bröllopspresenterna och övriga gåvor, vad ni avser inhandla för presentkorten ni fick etc.

Romantik och kärlek förknippar man oftast med kulörerna rött och rosa vilka många oftast väljer genomgående på klädsel, dekor, bröllopskort, rekvisita. Önskar man ha  tvåfärgat till sina kort och dekor då kan det vara en god ide att välja två närliggande kulörer som bryter av varandra. Du kan exempelvis ha ett rött hjärta som symbol på bröllopskorten och foldrar mot en bakgrund i guld. Ljusa pastellfärger passar bra om våren och på sommaren kan man välja varmare och glada färger. Väljer man att gifta sig på hösten då kanske man istället väljer färger som går mer åt rostbrunt, tegelrött och off white. Om bröllopet sker på vintern då väljer man förmodligen kalla färger såsom blått, lila, vitt.

När man har bestämt sig för vilken färgtema man vill ha så ska samma tema gå igen som en ”röd tråd” vid följande:

-          Inbjudningskort, Svarskort och kuvert
-          Festprogram, Meny, Placeringskort, Vigselprogram
-          Tygpåsar med konfetti eller ris
-          Brudbukett, tärnbukett och corsage samt andra blommor
-          Dekoration på middagsbordet: blommor, servetter, ljus, dukar, blombåge
-          Tärnans och brudnäbbens klädsel
-          Färg på tårtan eller delar av tårtdekoren
-          Tackkort och kuvert
* * *
Förslag på Bröllopskort (hela kittet) finner du i vår shop: Bröllopskort
Vi kan även designa och skräddarsy dina bröllopskort enligt önskemål.
Publicerat i Råd & Tips - Bröllop, Råd & Tips - Pyssel | Etiketter , , | 1 kommentar
Line

En jungfrus upplysande berättelse …

Varför firas Påsk?

Vi låter Jungfru Candelaria på Teneriffa berätta varför katolikerna har så många olika namn på Jungfru Maria och hon ska även berätta om Påskprocessionerna. De förekommer under ”Semana Santa” (Påskveckan) i Spanien och runt om i de spansktalande länderna.

Jag tycker inte om när de klär av mig. Medlemmarna i broderskapet ser till att jag får en ännu vackrare och mer påkostad klänning med pärlbroderier, guldtrådar och halvädelstenar – inför processionen. Någon rik familj med titel har förmodligen donerat dräkten till kyrkan som någon form av botgöring för flera decennier tillbaka. Kan förvisso vara skönt att bli avdammad emellanåt och få komma ut i friska luften under ett par högtider om året. Men det är alltid lika pinsamt när de tar av mig kläderna, plagg efter plagg tills jag står där i bara linnet. Trots allt föreställer jag Jesus moder. Runt om i Spanien har jag flera medsystrar – vi är alla ikoner som föreställer jungfru Maria – fast vi har olika namn. Jag heter Virgen Candelaria och jag är Kanarieöarnas skyddshelgon. I vanliga fall står jag och blickar över församlingen inne i Basílica de Nuestra Señora de la Candelaria i en by med samma namn som jag – dit många vallfärdar för att offra mig blommor. Vita nejlikor är mina favoritblommor då de doftar kryddigt men även andra sorters blommor är välkomnande för att smycka min nisch. Anledningen varför jag fick namnet Candelaria (ljus) beror på att jag höll i ett ljus med min vänstra hand när några fåraherdar fann mig i toppen av en klippa. Jesusbarnet vilade på min högra hand och han höll i sin tur en gyllene fågel i sina händer. Detta skedde år 1392 så jag har ganska många år på nacken. Ursprungsbefolkningen på Teneriffa hette Guanches och fåraherdarna märkte något hindrade hjorden att gå vidare – djuren hade lagt märke till mig långt innan männen förstod vad de hade funnit, nämligen en trästaty föreställande Jungfru Maria. Och eftersom jag höll i ett ljus fick jag namnet Candelaria som jag nämnde tidigare. Man byggde en kyrka till min ära och sedan dess har många besökt mig för att be mig om olika saker, exempelvis att jag ska kurera ett sjukt barn. När deras önskemål slår in utropar man oftast ”un milagro ha sucedido” (ett mirakel har skett).

Virgen Candelaria i Teneriffe

"Virgen Candelaria" på Teneriffa (Kanarieöarnas skyddshelgon)

Jag är gjord av trä och mina anletsdrag är mörka liksom min medsyster Virgen Monteserrat som har sitt säte på ett berg utanför Barcelona och hon är skyddshelgonet av Katalonien. Många flickor döps efter respektive skyddshelgon. En känd operasångerska som sjungit ”Barcelona” med Freddie Mercury – döptes efter jungfrun Monteserrat. Om du skulle ha vägarna förbi Vitoria i Baskien skulle du förmodligen träffa många kvinnor med namnet Blanca – efter deras skyddshelgon. Virgen Blanca (vit som snö) kan beskådas i San Miguel kyrkan. På tal om mirakler – en annan jungfru bär namnet Virgen de los Milagros eftersom man anser att hon har gjort flera underverk. Hennes enkla trästaty i gotisk stil kan du beskåda i Agreda där hon beskyddar staden och dess invånare sedan 1400-talet. Virgen del Pilar i Zaragoza har fått sitt namn då jungfru Maria uppenbarade sig och efterlämnade en pelare gjord av jaspis. En basilika byggdes kring denna pelare till hennes ära. I Spanien är flicknamnen Milagros (mirakel) och Pilar (pelare) ganska vanligt förekommande. Den mest kända av oss jungfrur heter Nuestra Señora de los Reyes och hon är skyddshelgonet av Sevilla i södra Spanien. Processionerna som hålls där nere är storslagna upplevelser. Och jungfrun bär på dyrbara dräkter rikt utsmyckade med juveler och pärlor.

I alla spansktalande länder får alla medsystrar vara med Påskprocessionen allt enligt katolskt tradition. Processionen berättar för folket om vad som hände under påskveckan för många tusen år sedan då Jesus förråddes av Judas, hur Jesus tillfångatogs och sedermera korsfästes. Det handlar om passion, döden och Jesu återuppståndelse. Förr var folk inte skriv- och läskunniga och genom att illustrera händelsen med hjälp av olika ikoner var det ett sätt att förkunna bibelns budskap. Varje jungfru har ett antal följeslagare, medlemmar ur respektive broderskap. Starka män bär oss på sina bara axlar. Jag kan föreställa mig hur tungt och svettigt det måste vara under båren vi står på som dessutom är täckt av en tjock duk för att dölja bärarna. För dem är all svett mödan väl värd eftersom det är en stor ära att få bära jungfrun genom byn. Gången kan bli smått ojämn och vinglig men det är underbart att se alla nyfikna ansikten som kantar gator och torg för att beskåda mig och de andra ikonerna i processionen. Trumslagare och klarinettister markera varje steg vi tar och tongången känns tungt och dystert. Musiken låter lika ångestfyllt som en sorgmarsch. Även icke troende turister som besöker byn blir emotionella och fäller en tår när de ser oss skrida förbi. Några blir smått förskräckta när de ser tåget av män och kvinnor i fotdisiga dräkter och huvor – topp till tå i blått, lila och vitt gå längs med ikonerna. En isande känsla knottrar sig längs med ryggraden när man ser deras dräkter då de får oss att tänka på kukuxklan i USA där de symboliserar något helt annat.

Påskhögtiden börjar på palmsöndagen (söndagen före skärtorsdagen) högtidlighåller Jesu intåg i Jerusalem. Hela byn välkomnar Jesus till Oljeberget, och folket håller i olivkvistar som symboliserar ”liv”. En ikon föreställande Jesus med röd mantel ridande på en åsna illustrerar händelsen.

På måndag, tisdag, onsdag är processionerna av ringa betydelse.

Skärtorsdagen berättar man om då Jesus intar sista måltiden med sina lärjungar och med en ikon visar hur Juda Iskariot kysser Jesus på kinden och förråder honom för 30 silverpenningar.

På långfredagen hålls processionen till minne av Passion (Golgata) och Jesu död. En ikon föreställande Jesus med törnekrona och en blödande panna släpar korset genom gatorna och för att slutligen korsfästas.

Påskafton – då vilar Jesus Kristus i sin grav. Församlingsborna ber och följer Jesus till hans sista vila.

På påskdagen firas Herrens uppståndelse. Då står Jesus med en vit tunika och välsignar folkmassan.

Annandag påsk ägnas till minne av Herrens uppståndelse.

Illustrationen till detta inlägg är handmålad i Photoshop. Inspiration hur du kan använda Photoshop (till annat än bara retuschering av bilder) kan du bland annat läsa om i blogginlägget: Förverkliga Dina vildaste bildidéer

Vi vill samtidigt passa på att önska alla våra läsare – en riktig GLAD PÅSK!

Publicerat i Event, Helger, Historia, Reseskildring, Story | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar
Line

Fira den internationella Kvinnodagen …

Personligen förknippar jag den internationella kvinnodagen med min kollega på ESAB International då hon den 8 mars varje år insisterade att vi tjejer skulle släppa allt vad vi hade för händer och fötter för att samlas i konferensrummet på jobbet. Gunnel hade pluggat ryska tillsammans med Jakob Dahlin (mest känd som programledare för TV-programmet ”Jakobs stege”) och hon reste väldigt mycket i forna Sovjetunionen. Där liksom i en rad andra länder är kvinnodagen en national helgdag. Dagen till ära dukade hon alltid upp med äkta rysk kaviar, mörk choklad och mousserande vin (champanskoje) från Krim. Bubbelvinet som är rosa till färgen och ganska sött, dessutom smått berusande, förhöjde upplevelsen av den dagen då våra manliga kollegor fick träda tillbaka och låta oss kvinnor fira på vårt sätt. Vi höjde våra glas och skålade: ”Nastarovio!” (på ryska) och vi kände oss särskilt utvalda den dagen.

Den socialistiska världsorganisationen instiftade 1910 i Köpenhamn den internationella kvinnodagen (IWD) – eller ”den internationella arbetarkvinnans dag” som dagen hette från början. Eftersom Gunnel ofta befann sig i Moskva var hon väldigt insatt om vem som hade tagit initiativet till Kvinnodagen och kvinnan bakom tanken att på detta sätt uppmärksamma ojämställdheten och kvinnors levnadssituation över hela världen. Hon hette Clara Zetkin, (Eißner) och föddes 5 juli 1857 i Wiederau, Tyskland. Hennes kamp för kvinnans överlevnad föranledde indirekt den ryska revolutionen 1917 då demonstrationer för kvinnans rättigheter i Ryssland kulminerade och Lenin fick ännu en anledning att störta tsar Nikolai II. Clara Zetkin var en sann kvinnorättskämpe som var aktiv i det tyska socialdemokratiska partiet och senare i det radikala Spartacusförbundet samt Kommunistpartiet. När nazisterna marscherade in och tog makten 1933 i Tyskland tvangs hon gå i exil till Sovjetunionen där hon välkomnades. Den 20 juni samma år avled hon och ligger numera begravd i Kremlmuren i Moskva.

1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag. I en del länder firas dagen liknande Mors Dag eller Alla Hjärtans Dag då kvinnor får presenter och blommor med ett ”Grattis på Kvinnodagen” kort. En gest som dock många reagerar mot, då de knappast anser att det finns anledning att gratulera kvinnor på en dag som uppmärksammar ojämställdheten i samhället. I de flesta delar av världen firar man dock denna dag framgångsrika kvinnor som har utmärkt sig inom politik, ekonomi och sociala engagemang för att hjälpa andra kvinnor i nöd.

Vi jobbar med att designa kort för olika tillfällen som alla enkelt kan ladda hem till datorn för att sedan kunna lägga in egna personliga texter. Inför ”Kvinnodagen” har vår designer Statira tagit fram ett speciellt kort för dem som vill uppmärksamma sina kvinnliga vänner och kollegor den 8 mars. Det symboliserar kvinnor från olika världsdelar som delar samma vision – om en rättvisare och mer jämställt samhälle för alla individer och med en speciell tanke för utsatta kvinnor. Människor från hela världen bör visa respekt och vördnad för sin nästa oavsett kön, religion eller kultur.

Kortet finns i olika utföranden och kan laddas ner – om du går in här:

Publicerat i Event, Historia, Reseskildring | Etiketter , | 2 kommentarer
Line

Jorden runt på räls – fortsättning – ”Morens sista suck…”

Nu har vi kommit fram till fjärde avsnittet av ”Jorden runt på räls …” Tidigare har vi stiftat bekantskap med familjen Larsson som är på resande fot. Vi har lärt känna mamma Maria och pappa Nils samt Joannas lillebror Christer.  När tåget fastnade i en tunnel föranledde det att medresenärerna började berätta underhållande anekdoter för att få tiden att gå. Under tiden sitter Joanna och observerar passagerarna i vagnen och noterar deras förehavande.  Historia är Joannas bästa ämne i skolan och tidigare i veckan hade hon skrivit prov på Spaniens realia vilket får henne att dra åt sig öronen när ett par på tåget börjar prata med varandra. Vi lämnar vintern bakom oss när tåget tuffar ut ur tunneln – där ute väntar ett tinande landskap, blomstrande kullar och tindrande solsken. Joanna lägger märke till hur spanjoren kisar när han tittar ut och han verkar njuta av solljuset.

Tidigare avsnitt”Jorden runt på räls” och Möt Din halva apelsin” samt ”Blommande körsbärsträd”

Spanjoren ställer tillfälligt ifrån sig gitarren och slår sig ner jämte den blonda sjuksköterskan. ”Jag har bott i Sverige sju år men jag har ännu inte vant mig vid det iskalla vädret” säger han lite trevande och fortsätter ”… Du förstår jag har flamencoblod i mig, jag kommer från soliga Granada i södra Spanien – känner du till Andalusien?” han försöker få igång ett samtal med den blonda kvinnan som förstrött tittar ut genom fönstret. Då han inte lyckas få ögonkontakt med henne börjar han sjunga ”Lamento de Boabdil ”nästan viskande och kittlande i hennes öra. En sång som beskriver när den siste moriske härskaren i den Iberiska halvön, Abu Abdullah, som han egentligen hette, tvangs kapitulera och överge Granada, samma år som Columbus upptäckte en ny värld. Boabdil lär ha fällt en tår då han vände sig om för att se sitt undersköna palats Alhambra för sista gången.

”Alhambra kommer från adjektivet röd på arabiska” informerar den blonda helt överraskande som får honom att flämta till. Hon har arbetat som sjuksköterska i Jeddah ett antal år och ett och annat ord verkar ha fastnat. Hon hade ofta besökt Souquen (marknaden) för att där handla röda äpplen. ”Tuffaha al-hamar wahad kilo min fadalak!” hade hon sagt så ofta att det nästan blivit hennes mantra.  Sjuksköterskan har vänt sig om och stirrar nu in i Spanjorens mörka ögon. Han påminner henne om den unge mannen hon hade träffat på en buss i Jeddah. Denne hade försökt få hennes uppmärksamhet den gången utan att lyckas. Efteråt hade han sagt att hon hade verkat väldigt sval och ointresserad. Idag ska hon försöka vara lite mer tillmötesgående mot denne mörke främling med den förföriska blicken.

Det mytomspunna Alhambra, en vacker borg i morisk stil är belägen på en höjd med utsikt över Sierra Nevada. Vid solnedgång upplever ögat att borgens fasad lyses upp av ett rött skimmer – därav namnet ”röda borgen” på arabiska.
* * *

”Tyvärr har jag aldrig varit i Granada, men jag känner till historien om moren Boabdil” säger hon med ett stolt leende.” Legenden säger att Boabdils mor lär ha sagt till honom – Gråt nu som en kvinna över det du inte kunde försvara som en man”. Den där Spanjoren verka inbilla sig hur man kan erövra en kvinnas hjärta – genom att sjunga något romantiskt för henne speciellt. Se bara hur han bröstar sig och lutar sig mot den blonda sjuksköterskan för att hon ska känna på hans puls. Men kommer hon att falla för hans charm?

Joannas minns hur hennes historielärare hade föreläst: ”Morer kallades de muslimer som under den islamiska expansionen intog och bebodde iberiska halvön från 711 till 1492 och grundade al-Andalus (idag Andalusien). Under denna period levde morer, judar och kristna fredligt sida vid sida. Men en dag bestämde sig det katolska kungaparet, drottningen Isabel I från Katalonien med maken Fernando II från Aragonien för att landsförvisa morerna och judarna från Spanien. Ett ödesdigert misstag skulle det visa sig, med tanke på att det var framför allt judarna som drev handeln samt affärer i landet och morerna som stod för konst, kultur och vetenskap.” Hon fick väl godkänd på provet och hon hade glänst av lycka.

”Drottning Isabel var troligtvis hämninglysten för att hon levde i ett kärlekslöst äktenskap” säger Spanjoren och avbryter våra tankar om Tusen och en natt … ”… hennes man lär ha haft flera kvinnohistorier på sin meritlista … ” säger han vidare när han märker att han har fått allas uppmärksamhet. ”Äktenskapet var ju arrangerat för att på så sätt ge stabilitet åt kungadömena Katalonien och Aragonien och lägga grunden för Spaniens enande.” fortsätter han och slår ut med armarna för att låta mer övertygande när vi tittar upp som nyfikna lemurer på honom. Drottningen hade däremot visat sin givmilda sida då hon bekostade Columbus upptäcktsfärd. Men det kanske snarare berodde mer på girighet än välgörenhet. Straffet kom som ett brev på posten – eftersom allt guld conquistadorerna förde med sig till sina fädernesländer orsakade detta handlande indirekt den första vågen av inflation i Europa.

Skolfröken som återigen har rest sig upp predikar över våra huvuden: ”Den muslimska kulturen överglänste andra civilisationer och under morernas vistelse i Spanien berikade de landet inom flera områden. Arabernas inflytande lämnade spår efter sig liksom porlande fontäner och djupa brunnar i lummiga innergårdar (patios). Dåtidens luftkonditionering skulle man kunna säga.” Jo, jag kommer ihåg när vi åkte till Torremolinos med familjen förra sommaren. Det kalla vattnet i poolen kändes svalkande när solen brände obarmhärtigt på våra hjässor. Arabernas  arv återfinns också i form av låneord i spanskan. Förresten visste ni att även i svenskan finns många ord med ursprung från arabiskan som vi fått via tyskan?” Vi låtsas inte om henne och tittar istället på de vitsippsklädda kullarna som dansar förbi vårt fönster – de heltäckande blommorna påminner om nyfallen snö.

En tidning glider ner från Sjökaptenens knä och den faller med ett dovt duns på golvet. Han hade slumrat till men väcks nu av Skolfrökens näbbiga röst. Harklande sträcker han sig för att nå glaset med vatten någon vänlig passagerare tidigare hade givit honom när han började hosta. Yrvaket tittar han på henne – nästan anklagande för att hon hade väckt honom ur sin ljuva dröm. Han hade åter igen sett sin vackra prinsessa stå leende under de blomstrande körsbärsträden men nu är han tillbaka till verkligheten och det gör ont i hjärtat.

Kommer vi någonsin höra Skolfrökens egen berättelse? Vad kommer att hända mellan den eldige Spanjoren och den svala Sjuksystern? Och får vi veta om Sjökapten har något barn i Japan… häng med i nästa avsnitt av ”Jorden runt på räls … ”

Har du förresten titta på våra video clip hur man kan redigera bilder i Photoshop Elements: Till Filmgalleriet

 

 

Publicerat i Historia, Reseskildring, Story | Etiketter , | 2 kommentarer
Line

Jorden runt på räls – fortsättning – Blommande körsbärsträd…

Tidigare avsnitt: Jorden runt på räls – Mötet med Din halva apelsin …

En kort resumé från föregående episod:

Familjen Larsson befinner sig fortfarande i ett stillastående tåg. Pappa Nils har berättat skrönor för sina barn och nu har de andra tågresenärerna stämt in. En efter en reser sig upp och vill berätta historier för att fördriva tiden. Bland andra en äldre herre som tidigare suttit tyst under resan uppmuntras nu att berätta om sina historier till sjöss. ”När jag var ung var jag skeppare och seglade över de sju haven under Svenska Lloyds flagg…” så börjar hans berättelse.

Blommande körsbärsträd – förbjudna frukter

”Som ung andrestyrman seglade vi under min jungfruresa till Japan.” Pocketböckerna stoppas undan och folk slutar tugga på sina medhavda smörgåsar. Över tidningarnas kant tittar nyfikna ögon på den gamle skepparen som har ordet. Tågresenärerna visualiserar honom på kommandobryggan där han rakryggad står och blickar över havet medan han suger på en gammaldags pipa.”Vi anlände när körsbärsträden stod i blom och folk hade samlats för att fira vårens ankomst” berättar han vidare med sin mörka röst. Den gamle mannen får en drömsk blick och hans anletsdrag slätas ut och rynkorna blir nästan osynliga. ”Japanska blommor är en stor fägring för ögat” säger han och suckar djupt. Han minns ännu de nätta japanska flickorna i sina åtsnörda kimonors och handmålade parasoller när de trippade omkring i trädgården dit han med några besättningsmän blivit bjudna på grönt te. En av flickorna hade vänt sig om och tittat på honom under en kort stund. Hennes ansikte vit som porslin och läppar som liknande ett par blanka mörkröda körsbär hade fångat hans uppmärksamhet. Plötsligt var han trollbunden till denna främmande blomma. Vem är hon? Hade han flämtat till och frågat sig själv.

Medan den äldre herren befinner sig i sina tankar kan man höra en knappnål falla i tågkupén – alla väntar andaktsfullt fortsättningen på hans berättelse. Mannen börjar rossla och hosta hest. Någon sträcker fram ett glas kallt vatten som ett tecken på att han ska fortsätta tala. ”Under min vistelse i Japan plockade jag en förbjuden blomma” säger han skälmskt. Ögonbrynen lyfts och folk tittar förbryllat på honom – där han sitter och småler för sig själv. ”Hon var den vackraste tös jag någonsin hade skådat” säger han ”… i samma stund hon drog undan sin solfjäder från sitt ansikte och våra blickar möttes för en kort sekund insåg jag att mina känslor var besvarade. Föga anande att jag just då att jag var dödsförälskad i en japansk prinsessa”. Det förklarar hans tidigare utlåtande om den förbjudna blomman. ”Jag var bara en helt vanlig kille i sjömansuniform med blankpolerade mässingsknappar och kunde inte erbjuda henne vare sig siden eller äkta pärlor” säger han med sänkt röst och hans ögon blir tårfyllda. ”Vi stod under ett väldoftande träd då jag smakade på hennes sockersöta läppar första gången”. Han minns hur hon hade småskrattat på ett flickaktigt sätt och skyggt tittat ner mot marken. ”Hon tyckte jag såg stilig ut i min vita uniform och blygsamt överlämnade hon en skir blomma till mig. Vår romans varade endast ett par heta nätter medan båten låg kvar i hamn. När vi avseglade fällde hon tårar i vetskap att vi aldrig skulle ses igen. ”Hon var mitt livs stora kärlek” viskar han och drar ännu en suck av nostalgi och tar sig för hjärtat.

”Men hur kommer det sig att ni inte brevväxlade?” frågar damen i längst bak i vagnen. Hon som jag tycker ser ut som en skolfröken och tidigare hade ställt en massa frågor över huvuden på övriga passagerare. ”Det var helt otänkbart med tanke på att hon var en prinsessa, dessutom kunde vi inte varandras språk. Hon talade endast japanska”. Skolfröken har nu återigen ställt sig upp och frågar nyfiket ”… men hur kunde ni då kommunicera?” Den gamla kaptenen svarar drömskt ”Kärlekens språk förstås av alla oavsett i vilket land man befinner sig”. Spanjoren instämmer och börjar sjunga en välkänd klassiker ”Besame, besame mucho como si fuera la última vez…” och övriga nynnar stämningsfullt med.

 

Tjooo-uff-uff stönar lokomotivet och tåget sätts plötsligt i rörelse – passagerarna sätter sig till rätta och återgår till sina egna tankebubblor. Tågvärdinnan meddelar glädjande att man lyckats skotta rent spåren och vi tuffar mot dagens ljus. Jubel uppstår. När vi kommer ut ur den mörka tunneln ser vi till vår förvåning att kullarna är klädda av nyvakna vitsippor vilka får den gamla mannen att tänka på de blommande körsbärsträden i Japan där han hade mött sin sagoprinsessa. Bilden av den unga flickan har han fortfarande kvar närmast sitt hjärta i all evighet och ibland kan han inte låta bli att undra om fröet han sådde den gången gav någon frukt.

Vem står på tur att berätta om sin romans – kan det vara skolfröken ”Besserwisser” eller den eldige spanjoren med sin gitarr eller den blonda sjuksköterskan som jobbat i Jeddah – fortsättning följer … nästa avsnitt heter ”Morens sista suck…”

(Illustrationen ”Japansk prinsessa” är skapad av Angie)

Skapa ett vackert kort till din käraste – vi hjälper dig på vägen – till vår shop

Publicerat i Event, Reseskildring, Story | Etiketter , | 2 kommentarer
Line

Peter som ”Captain America” i Barcelona

Vi träffar den resvane och högaktuelle Peter Siepen i Barcelona. Han som gjort så många resereportage i TV – varför lockas han just till Kataloniens huvudstad? Låt oss fråga honom:

”Barcelona är en spännande stad med massor av utbud av olika former vad det gäller kultur och nöjesliv. Jag främjar mångfalden och Barcelona är en multikulturell stad där röster på olika främmande språk hörs i varje gatuhörn. Stan känns väldigt kreativ och färgstark – här finns plats för artistiska och oliktänkande människor t ex författare, konstnärer, skådespelare, modeller, musiker och entreprenörer som vågar ta ut svängarna utan risk för att bli ifrågasatta. Staden är i ständig förändring. Liksom hemmasonen Picassos tavlor hittar man alltid något nytt i Barcelona, hur många gånger man än besöker den. Barcelona är dessutom den mest bartätaste staden i Europa – en trendig stad som aldrig sover – och livet pulserar dygnet runt. Det passar mig som handsken”. Och Peter gör en gest med sina röda handskar.

Sjukt galen kostym du har på Dig – var har du fått tag på den?

”Jag köpte den när jag var i New York förra året – ”I got a suit that will suit you” sa expediten och jag köpte den på stående fot.

Men är inte Captian America en udda figur på gatorna i Barcelona. Barcelona är en sann hamnstad och då hade jag förväntat mig se dig klädd i sjömanskläder.

”Sjömanskläder var min grej 2006 – man ska aldrig klä sig som folk förväntar sig. Det gäller att överraska. Hemma i Svedala verkar människorna vara stöpta ur samma form och därför bör man själv vara en färgklick i den grå massan. Paletten har många vackra färger – varför alltid välja säkra kulörer såsom svart, grått och vitt. Ett potpurri av färger gör dig glad. Återigen gör jag slag i saken – att våga sticka ut i mängden. Många tror att kritstreckad kostym med tillhörande skjorta och slips är stilrent och snyggt. Osäkra människor invaggas i en falsk trygghet genom att alltid köpa märkeskläder. Jag har inga direkta favoritdesigners men när det kommer till basic är Ralph Lauren grym. ”säger Peter och fortsätter ” jag inspireras även av John Galliano vid val av galna kläder. Annars gillar jag att blanda stilar, nytt och gammalt – fynd som jag hittar på loppis och second hand.”

Alltså är du lika modig som Captain America och lika galen som Salvador Dalí som vågade utmana ödet.

”Grejen är att omge sig med vackra ting man gillar och som har ett affektionsvärde. Jag köper gärna antikmöbler och blandar stilar även i heminredningen. Min senaste ögonsten är ett genuint skåp från 1700-talet vilket tronar där hemma tillsammans med nyare möbler och persiska mattor. Sida vid sida och i smakfull harmoni lever nuet och det förflutna hemma hos mig”

Hur finner du inspiration?

”Jag kan exempelvis utgå från en liten detalj, färg, ett mönster eller ett enskilt plagg och därefter sätter jag ihop en passande kombination. Som exempel kan jag nämna en väst som jag köpte – och med utgångspunkt från den satte jag ihop en ”Crazy Clown”. Jag känner lite grand igen mig i Anton Gaudi som var en innovativ tänkare och som har satt sin prägel i Barcelona. Han var en sann arkitekt och konstnär i ett och blandade olika material, såsom trä, metall, glas, porslin – i sitt skapande. Bland annat krossade han fajans i mindre bitar och fogade sedan samman bitarna till färgglada mosaiker. Dessa återfinns lite varstans i Barcelona. För att nämna några exempel: Husen, bänkarna och draken i Parc Güell, collage väggen i pation på la Casa Batlló vid passeig de Gràcia – esplanaden som för övrigt är Barcelonas naturliga ”catwalk.”

Barcelonas själ är unik och lockande. I dagsläget är det mest kända och mest besökta turistmål Temple Expiatori de la Sagrada Familia – vilket är det officiella namnet på templet som är ägnat till den heliga familjen. Anton Gaudi ägnade fyrtio år av sitt liv till detta tempel. Hans teknologi var futuristiskt på sin tid och folk ansåg honom smått galen. Med besatthet och frenesi jobbade han dygnet runt för vad skulle bli hans ofullbordade mästerverk. När Gaudi gick bort 1926 fortsatte arbetet och man håller fortfarande på och bygger för de pengar man får in av besökarna.

”Din kropp är Ditt tempel och det gäller att fortsätta bygga upp sin kropp – precis som la Sagrada Familia – ett arbete i perpetuum.” säger Peter och ler skälmskt.

Vart är du nu på väg?

”Ich bin ein Berliner” säger Peter och ler återigen. Förväntar vi att se honom i Berlin och hur kommer han då att vara klädd? Fortsättningen följer …

Peter Siepen, fotomodell och entertainer, för svenska folket mest känd för sina resereportage och fitness program på TV.  För några år sedan blev Peter korad Sveriges bäst klädde man på Elle Galan. Priset gick till honom med motiveringen ”för sina mästerliga kombinationer och färgsprakande outfits”. Peter betonade i sitt tal vikten av att våga vara sig själv och gå sina egna vägar genom att blanda friskt och spetsa sina kompositioner riktigt med accessoarer. ”Stil lönar sig, sa han. Prisutdelare var modellen och Unicef-ambassadören Vendela Kirsebom Thommessen. Årets bäst klädda man och kvinna röstas fram av ELLEs läsare och redaktion.
***

http://www.siepen.se/

Illustrationen bygger på Peters egna privata bilder – skapad av Angie
Fynda bland våra digitala bilder där Du kan sätta Din personliga prägel – klicka här för att komma till vår shop
Publicerat i Event, Reseskildring | Etiketter , , | 7 kommentarer